Waxtryck
Tekniken att göra waxtryck är, förenklat, ett sätt att på mekanisk väg framställa tyger som ska efterlikna handtryckt batik. Den handtryckta tekniken görs i flera steg. Först ritas mönstret upp på tyget med vax, som är ett såkallat reservage, dvs man målar det på de mönsterpartier på tyget som inte ska färgas när man doppar tyget i färgbadet. Vaxet oxiderar och stelnar och tvättas därefter bort och mönstret kommer fram. För avancerade mönster upprepas proceduren flera gånger i olika färgbad.
När man gör waxtryck på industriell väg används, namnet till trots, inte vax som reservage, utan en massa som till stor del består av kåda. Reservaget hålls varmt i ett jämt tempererat bad som ”målas” på tyget genom graverade kopparrullar. Därefter sprejas kallt vatten på tyget för att reservaget ska stelna och tyget kan doppas i det första färgbadet som traditionellt oftast var indigo. När tyget är färgat krävs att vaxet oxideras och för de industriellt tryckta tygerna sköts detta genom att de går igenom en maskin. När tyget rullas mellan valsarna i oxideringsmaskinen bildas små sprickor i reservaget där färg tränger igenom och ger tyget en krackelerad effekt. Från början ansågs krackeleringen vara ett produktionsfel, men har idag blivit ett signum för waxtrycken. För att få fler färger och mönster på tyget upprepas processen eller så använder man sig av snidade träblock för att trycka på mönster för hand.
Ett äkta waxtryckt tyg blir aldrig exakt likadant, utan varje meter är unikt. Det är en tidskrävande och dyr process, inte minst för att tyget trycks på båda sidor. Därför har man utvecklat enklare tekniker som ofta kallas Fancy. Fancytyger trycks endast på ena sidan och man trycker med flera färger samtidigt. Man ser ofta att trycken imiterar krackeleringen från de äkta waxtryckta tygerna för att efterlikna dem. De waxtyger du hittar på Just Africa är oftast tryckta med Fancy-teknik.
Mönster som kommunicerar
Textil har alltid spelat en central roll som status- och kulturbärare, förmedlare av sociala koder, grupptillhörighet och politiska budskap. Varje mönster och färgställning berättar en historia och signalerar något om personen som bär tyget. Vissa mönster berättar ordspråk och gamla lokala fabler. Ett och samma mönster kan ha flera olika innebörder som skiljer sig åt beroende på vilket land man befinner sig i.
Första: Klassiskt mönster från 60-talet. Trycket har flera namn och betydelser. En är Gramophone Apawa (old time record) som refererar till LP-skivor. En annan Nsubura (vattenbrunn) som relaterar till ringar på vattnet-effekten man får om man kastar en sten i en brunn. Andra: Nantwi bin (kodynga) är en metafor för avundsjuka. En kodynga ser torr ut på ytan men är kletig och stinker inuti. Tredje: Hirondelle är det franska ordet för svalor som även är en symbol för tur. Trycket kallas även Sika Wo Antaban (pengar har vingar). Om man inte hanterar pengar rätt kan de flyga sin kos.
Från Holland till Västafrika
Waxtryckta tyger associeras mycket med Afrika men waxtryckets historia börjar inte i där, utan i Indonesien, som då var en holländsk koloni. Där skapades mycket handtryckta waxbatiktyger som sen västafrikanska soldater, som rekryterats till Ostindien, tog med sig hem som presenter till familj och vänner. Den handgjorda batiken var dock dyr, så holländaren Pieter Fentener Van Vlissingen utvecklade en tryckteknik för att kunna framställa liknande tyger på industriell väg.
I början var det europeer som sålde tyger med waxtryck i Västafrika. Men köparnas smak ledde snart till att utveckla både motiv och färgskala till mer färgsprakande tyger. Och inte långt därefter började det byggas textilfabriker även i Afrika. Och det välkända afrikanska waxtrycket var fött.
Mycket av de tyger man hittar på marknader i Afrika är tryckta i Kina, både lagligt importerade och smugglade tyger, liksom piratkopior och kinesiska “originalmönster” med stor variation på kvaliteten. Hitarget är det största kinesiska märket, som är kända för att reproducera klassiska waxmönster. De waxtyger du hittar på Just Africa är dock garanterat inköpta från Ghana och Nigeria, då vi anser att det är viktigt att stötta den afrikanska textilindustrin.
Källor: Gtpfashion.com, Vlisco.com
Making borders. Engaging the threat of Chinese textiles in Ghana, Linn Axelsson, 2012
African Wax Print – a textile journey, Magie Relph & Robert Irwin, 2010
New African Woman, Special Edition “Fashion in Africa” Issue 39, 2016
Kwame Nkrumah, http://ir.knust.edu.gh/bitstream/123456789/7331/1/Howard2.pdf
Messy Nessy, http://www.messynessychic.com/2015/10/30/made-in-holland-the-chanel-of-africa/
Elle, http://www.elle.ci/Mode/Actu-mode/Nana-Benz-Heritage-feminin-et-Leadership-a-l-africaine
Tillbaka
Bogolan
Bogolan är ett västafrikanskt tyg och görs av flera olika folkgrupper, främst i Mali: bambara, bamana, senoufou, dogon, mfl. Det råder inga tvivel om att denna speciella teknik att färga och måla tyg har en mycket lång historia. Några arkeologiska fynd eller andra möjligheter att datera tekniken finns inte, men bogolantyger har troligen tillverkats i flera hundra år.
Bogolan, eller bogolan fini, betyder ”resultatet som ges av lera”. På engelska kallas också tygerna för just ”mud cloth”. Alla färger som används till färgbad och målning utvinns ur mineraler och växtdelar.
Hantverket att göra bogolan var traditionellt reserverat för äldre kvinnor, när de inte längre orkade med hårt kroppsarbete. Varje tyg var genom sina mönster och färgkombinationer unikt och fulla av symboler. Idag har kunskapen om mönstrens betydelse och symbolik nästan helt försvunnit. Mönstren har emellertid blivit väldigt populära och idag finns en stor produktion av bogolaninspirerade tyger, både hantverksmässiga och industriellt tryckta.
På 1980-talet började några konststudenter i Bamako, Malis huvudstad, att utforska och förnya bogolantraditionen som ett led i att använda lokala material och kunskap i det konstnärliga arbetet. Detta inspirerade både konstnärer och modeskapare, bl.a. Chris Seydou, designer från Mali, som tog upp tekniken i sina kollektioner. Seydou arbetade tillsammans med lokala textilfabriker för att utveckla en industriell tillverkning av bogolantygerna.
Traditionell tillverkning
När bomullen plockats bearbetar kvinnorna den, bomullsfröna avlägsnas och bomullen spinns. Därefter väver männen. De sitter utomhus, gärna i grupp, och väver tygband på smala vävstolar, ca 10-15 cm breda. Bandet rullas upp på rullar som till slut mäter 27 meter. Banden sys ihop till önskad storlek. Oftast sys banden för hand med lösa stygn för att bibehålla tygets smidighet och mjukhet. Det är nu dags att börja färgningsprocessen för att framställa bogolan. Processen består av många led med infärgning och tvättning och kan ta flera veckor i anspråk.
Första steget är att färga det vita bomullstyget i ett växtbad, oftast gjort av löven från trädet ”n’galama” (lat. anogeissus leiocarpus). Tyget läggs sedan att torka i solen för att förstärka den gula färg som uppnåtts i färgbadet. Sedan målas tyget med en lerfärg som fått jäsa i en lerkruka i upp till ett års tid. Mönstren ritas på fri hand direkt på tyget. När mönstret är klart, fylls de tomma ytorna mellan mönstren ut. På traditionellt tillverkade tyger görs mönstret som ett negativ, dvs man målar allt som inte ska vara mönster, så att mönstret framträder där tyget inte är målat. Tyget sköljs noggrant och sedan bleker man de mönster som ska vara vitt genom att applicera en speciell dekokt.
Anledningen till att tyget först färgas gult för att sedan blekas till vitt igen hänger ihop med den kemiska reaktionen mellan järnoxiden i leran och garvsyran från löven som fixerar färgerna i bogolantygerna. Den gula infärgningen är alltså nödvändig för att processen ska fungera.
I tyger med olika bruna färger, har hantverkaren färgat/målat vidare med fler färger baserade på lera och olika mineraler och växter. Dessa färger fixeras med olika växter, t ex olika löv eller frukten från tamarinträdet.
Dagens bogolantyger
I de förenklade bogolantyger man hittar idag används ofta schabloner istället för målning på fri hand och vissa kemiska färger används för att göra tillverkningen enklare och mindre tidsödande. Idag ser man också bogolan på alla slags textilier, t ex t-shirts, maskinvävda tyger, linnetyger.
Källor: Textil i Afrika, Afrikagrupperna 1997
”Au coeur du Mali”, Fransk sida.
Tillbaka
Indigo
De djupblå indigotygerna har i sekler stått som symbol för prestige och välstånd i stora delar av Västafrika. Hantverket har förmedlats från generation till generation. Vissa områden har uppnått ett mycket stort anseende för sin skicklighet och konstnärliga utformning av indigotygerna, bland annat i Guinea och Nigeria. Traditionen är inte lika stark idag som för bara 20-30 år sen, men många hantverkare för kunskapen vidare i hela regionen.
Indigon i Västafrika utvinns ur löv från plantan Indigofera eller Lonchocarpus cyanescans. Löven torkas och blandas med aska, färgfixerande ämnen och jäses. Färgningen kan ske i stora kar eller, som tidigare, i hål i marken. Tygerna doppas flera gånger, tills färgaren tycker att tyget absorberat färgen ordentligt och fått sin rätta, djupblåa färg. Att det färdiga indigotyget torrfäller är ett bevis för att färgaren inte snålat på färgen.
Bland våra vintage-textiler kan du hitta äldre batikfärgade tyger från Nigeria. Batiken kan ha gjorts med insydda fibrer av raffia eller små frön. Det kan också finnas tyger av kraftigare, handvävd bomull från Burkina Faso. Dessa är randiga och typiska för mossifolket, Burkina Fasos största folkgrupp.
Vid tvätt tappar indigo lite av sin intensitet. Ett tips om du vill bevara den djupblå färgen är att använda fixsalt eller ättika första gången du tvättar tyget. Indigon åldras annars vackert även om den blå färgen ljusnar med tiden. Ett levande material åldras med skönhet och värdighet!
Tillbaka