Bogolan

Bogolan är ett västafrikanskt tyg och görs av flera olika folkgrupper, främst i Mali: bambara, bamana, senoufou, dogon, mfl. Det råder inga tvivel om att denna speciella teknik att färga och måla tyg har en mycket lång historia. Några arkeologiska fynd eller andra möjligheter att datera tekniken finns inte, men bogolantyger har troligen tillverkats i flera hundra år.

Bogolan, eller bogolan fini, betyder ”resultatet som ges av lera”. På engelska kallas också tygerna för just ”mud cloth”. Alla färger som används till färgbad och målning utvinns ur mineraler och växtdelar.

Hantverket att göra bogolan var traditionellt reserverat för äldre kvinnor, när de inte längre orkade med hårt kroppsarbete. Varje tyg var genom sina mönster och färgkombinationer unikt och fulla av symboler. Idag har kunskapen om mönstrens betydelse och symbolik nästan helt försvunnit. Mönstren har emellertid blivit väldigt populära och idag finns en stor produktion av bogolaninspirerade tyger, både hantverksmässiga och industriellt tryckta.

På 1980-talet började några konststudenter i Bamako, Malis huvudstad, att utforska och förnya bogolantraditionen som ett led i att använda lokala material och kunskap i det konstnärliga arbetet. Detta inspirerade både konstnärer och modeskapare, bl.a. Chris Seydou, designer från Mali, som tog upp tekniken i sina kollektioner. Seydou arbetade tillsammans med lokala textilfabriker för att utveckla en industriell tillverkning av bogolantygerna.

Traditionell tillverkning

När bomullen plockats bearbetar kvinnorna den, bomullsfröna avlägsnas och bomullen spinns. Därefter väver männen. De sitter utomhus, gärna i grupp, och väver tygband på smala vävstolar, ca 10-15 cm breda. Bandet rullas upp på rullar som till slut mäter 27 meter. Banden sys ihop till önskad storlek. Oftast sys banden för hand med lösa stygn för att bibehålla tygets smidighet och mjukhet. Det är nu dags att börja färgningsprocessen för att framställa bogolan. Processen består av många led med infärgning och tvättning och kan ta flera veckor i anspråk.

Första steget är att färga det vita bomullstyget i ett växtbad, oftast gjort av löven från trädet ”n’galama” (lat. anogeissus leiocarpus). Tyget läggs sedan att torka i solen för att förstärka den gula färg som uppnåtts i färgbadet. Sedan målas tyget med en lerfärg som fått jäsa i en lerkruka i upp till ett års tid. Mönstren ritas på fri hand direkt på tyget. När mönstret är klart, fylls de tomma ytorna mellan mönstren ut. På traditionellt tillverkade tyger görs mönstret som ett negativ, dvs man målar allt som inte ska vara mönster, så att mönstret framträder där tyget inte är målat. Tyget sköljs noggrant och sedan bleker man de mönster som ska vara vitt genom att applicera en speciell dekokt.

Anledningen till att tyget först färgas gult för att sedan blekas till vitt igen hänger ihop med den kemiska reaktionen mellan järnoxiden i leran och garvsyran från löven som fixerar färgerna i bogolantygerna. Den gula infärgningen är alltså nödvändig för att processen ska fungera.

I tyger med olika bruna färger, har hantverkaren färgat/målat vidare med fler färger baserade på lera och olika mineraler och växter. Dessa färger fixeras med olika växter, t ex olika löv eller frukten från tamarinträdet.

Dagens bogolantyger

I de förenklade bogolantyger man hittar idag används ofta schabloner istället för målning på fri hand och vissa kemiska färger används för att göra tillverkningen enklare och mindre tidsödande. Idag ser man också bogolan på alla slags textilier, t ex t-shirts, maskinvävda tyger, linnetyger.

Källor: Textil i Afrika, Afrikagrupperna 1997
”Au coeur du Mali”, Fransk sida.